Åsikterna i denna artikel är mina egna och representerar inte Citerus hållning.
Ännu ett år lider mot sitt slut och vi står inför tröskeln till år tvåtusentjugosex. Likt Frodo och Bilbo som tittade in i Galadriels spegel så ska vi också titta på det som varit, det som är och det som kanske skall komma…
Årets obekväma sanning
Ett ämne som det talats om mer och mer (och ännu mer) under året är digital självständighet eller suveränitet. Det är inte en slump att detta kommit på tapeten nu, utan bakom detta ligger ett uppslitande handelskrig och en tidigare trofast allierad som plötsligt börjat spela alla sidor mot varandra. Den obekväma sanningen är att kritisk digital infrastruktur inte längre är säker om den körs i amerikanska moln.
Jag och andra har skrivit spaltmeter om detta ämne, så jag ska inte upprepa mig för mycket, utan den nyfikna får läsa min tidigare artikel. Här nöjer jag mig med att just digital självständighet, att bygga en helt-och-hållet europeisk molninfrastruktur, är något vi kommer se mer av under 2026. Vissa analytiker har till och med börjat dra paralleller till hur Airbus kom till, när ett antal europeiska länder gick ihop för att ta fram ett alternativ till det då dominanta Boeing. Detta lyckades genom att länderna tillsammans byggde upp den industri som krävs för att bygga stora flygplan, och finansierade bolaget fram till att det blev lönsamt i slutet av 1990. Liknande tankegångar har lyfts kring hur man kan skapa förutsättningarna för ett europeiskt moln: länder som tillsammans bygger upp industrins bolag, statlig finansiering som komplement till privat riskkapital och långsiktig planering.
Organisationen som leder arbetet med digital självständighet är GAIA-X, grundat av Europeiska Kommissionen redan 2019. Det finns dock många hinder kvar att övervinna, inte minst den ständigt återkommande frågan om enighet och värnandet av nationella intressen (och bolag) framför gemensamma åtaganden. Vilka bolag som kommer med och lämnas utanför självständighetsinitiativet återstår att se, men vad som är säkert är att det proverbiala isberget är i rörelse, och det rör sig inte mot USA.
Årets positiva överraskning
Första gången jag använde programspråket Rust var under 2023, då jag skapade ett enkelt Gameboy Advance-spel i det strikta men effektiva språket. Redan året efter fick jag av en slump tillfälle att använda Rust på mitt dåvarande uppdrag i marknadsföringsbranschen, där jag skrev om applikationer från Python och Elixir till Rust och som konsekvens fick se minnes- och processoranvändningen störtdyka samtidigt som svarstidsgraferna gick från att likna spetsiga bergformationer till platta slättland. Mitt nuvarande uppdrag har tagit mig tillbaka till den bekväma och bekanta om än något trögrörliga Javavärlden, men jag håller fortfarande liv i Rust-kunskaperna vid sidan av uppdraget, senast genom de kluriga pusslen i årets Advent of Code.
Det som förvånat mig mest med Rust (bortsett från vilken grad av Stockholmssyndrom som dess borrow checker ger upphov till) är hur snabbt det sprider sig genom branschen. Från att ha varit ett till synes ganska obskyrt språk som främst verkade ha använts i bolag med höga krav på prestanda (Cloudflare, Amazon, Microsoft) eller för att effektivisera verktyg (Python- och Javascriptvärlden) så har språket nu börjat anammas som ett verktyg för alla möjliga backend- och middlewareprojekt även i mindre bolag och organisationer. Stack Overflows årliga enkät visade att 14.8% av alla svarande hade använt Rust i större utsträckning under året, medan 29.2% ville börja använda språket under det kommande året. Här i Sverige så har rekryteringsannonser från bland andra SVT och SR visat på ett växande behov av Rustutvecklare även i mogna organisationer. Dessutom har 2025 varit året då Rust fått ta plats som ett förstaklass-språk i Linux-kärnan, ett tecken på att det är både moget och kraftfullt nog att mäta sig med den gamla trotjänaren C.
Min förutsägelse är att Rust kommer att fortsätta växa i användning även under 2026, till stor del på bekostnad av de nu ganska gamla och (ursäkta ordvalet) rostiga språken C och C++ men även som alternativ till Java, Coch Python.
Årets (och nästa års) oroväckande trend
En ganska bekymrande trend jag sett i branschen är att juniora utvecklare, vare sig de kommer från yrkesutbildningar eller högskolor, har haft det svårare än på mycket länge att få sitt första jobb i branschen, liksom att gå vidare till nya utmaningar på andra bolag. Detta verkar delvis bero på den rådande lågkonjunkturen där till synes allt riskkapital dunstat bort (eller absorberats av AI-bolag och datacenter) men även av andra betydligt mer uppseendeväckande anledningar. Läser man diskussioner om detta ämne på diverse digitala forum (och tro mig när jag säger att det här är ett synnerligen populärt ämne!) så återkommer ofta samma argument i olika former: “den typen av enklare uppgifter som tidigare gjordes av juniora utvecklare gör vi numera med hjälp av AI.”
Detta är för mig oroande av flera anledningar. Dels för att vår bransch, likt vilken annan bransch som helst, är beroende av ett ständigt inflöde av nya talanger av den ofrånkomliga anledningen att vår bransch, likt vilken annan bransch som helst, upplever ett ständigt utflöde av existerande talanger: människor åldras och går i pension, befodras och får chefspositioner, tappar intresset eller blir utbrända och byter yrke helt och hållet. Människor kommer och går, men arbetet med att nyutveckla, vidareutveckla och underhålla existerande mjukvara består. Därför är det av oerhörd vikt att nyrekrytering till branschen fortsätter och att utvecklingsavdelningarna fortsätter att hålla rimliga storlekar: inte för stora, men inte för små heller.
En annan mer långsiktig anledningar att denna trend oroar mig är oviljan att rekrytera juniora utvecklare samtidigt som det finns en hög efterfrågan på seniora utvecklare leder till en smärtsamt förutsägbar hönan-eller-ägget-situation: branschen vill helst av allt ha seniora utvecklare, men utvecklare kan inte bli seniora utan att först vara juniora. Om tillförseln av juniora utvecklare (som med tiden växer till seniora utvecklare) stängs av så kommer branschen hamna i en dragkamp om en krympande pool av seniora utvecklare med följder som vilt stigande ersättningar och projekt som ständigt försenas av personalbrist.
Att låta AI skriva kod som tidigare skrevs av juniora utvecklare kan på kort sikt ses som en briljant effektivisering. Men på lång sikt kan det bli massivt problem: dels för att seniora utvecklare blir en begränsad och sinande resurs och dels för att mängden producerad kod (ett mått där AI av naturen alltid vinner) inte är i närheten av lika viktig som förmågan att resonera om koden, att förklara den, att debugga den och att förstå hur den ska lagas när den går sönder.
Om en AI-agent kan resonera om, felsöka och reparera defekt kod utan mänsklig intervention, då är det rimligt att ersätta mänskliga utvecklare med den, såväl juniora som seniora. Men AI-agenter byggda med dagens tekniker är inte där, och min förutsägelse är att de inte kommer att nå dit under 2026 heller.
Nästa års stora prövning
Det talas mycket, både för och emot, att AI-branschen befinner sig i en bubbla som är på väg att spricka. Jag vågar mig inte på att göra någon förutsägelse om att bublan kommer att spricka under 2026, men jag skulle ändå säga att både branschen och tekniken under året kommer att komma till en punkt där det är upp till bevis: nu måste bolagen börja bevisa att investeringarna som gjorts i AI och den underliggande infrastrukturen har varit värda pengarna.
Min förhoppning är att det sker en renodling av AI-produkterna och bolagen, där man är snabbare med att förkasta det som inte fungerar bra eller inte gör tillräcklig nytta, snarare än att höja insatserna (med riskkapital, självklart) och envist fortsätta i samma spår. Jag hoppas även att AI-produkternas kunder börjar bilda sig en uppfattning om vad dagens AI är bra på och vad den inte är bra på.
Nästa års största tekniska genombrott
Processorer baserade på ARM- och RISC-V-arkitekturerna kommer till slut att gå om x86 i försäljning och en ny gyllene era av strömsnåla, svala, lätta och snabba laptops och servrar kommer att inledas… Okej, kanske inte riktigt ännu, men man kan väl hoppas?
Årets bästa Ikaros-gestaltning
Sam Altman.
Med allt detta sagt så hoppas jag att vi går mot ljusare tider (inte minst ekonomiskt) och att ohälsosamma beteenden i industrin kan erkännas och hejdas. Sen ser jag även fram emot de överraskningar och framsteg som det nya året har att bjuda på. Det vore ju spännande om kvantdatorer plötsligt fick sitt genombrott under 2026, eller varför inte biologiska kretsar?
