Under 2002 och 2003 kom vi på Citerus i kontakt med något nytt och spännande. Vi hade fört diskussioner med en kund om XP, Extreme Programming, men i slutänden berättade kunden att man bestämt sig för något som hette Scrum. Det var nytt för oss, men snart fick vi lära oss mer.  

En av Citerus konsulter deltog i ett projekt som börjat använda Scrum och kom hem och berättade om hur mycket som blivit bättre. Han åkte sen på kurs (en av de allra första) med Ken Schwaber och kom hem med nya idéer. Vi bestämde oss för att lära oss mer tillsammans, och bjöd över Ken för att hålla kursen igen, nu på vårt kontor i Uppsala.

Kursen var en märklig upplevelse full av rollspel och berättelser, men mycket intressant. Flera av oss fastnade på kroken. För mig handlade det nog mycket om att Ken pratade om varför man skulle göra på ett visst sätt. Tidigare hade jag som utvecklare bara fått höra att man skulle göra på ett visst sätt, men ingen verkade intresserad av att motivera sina råd. Här var det annorlunda.

Ken förklarade att Scrum var en “agile” arbetsmetod, som byggde på kontinuerlig granskning och anpassning. Det var en motreaktion mot tungrodda metoder som hade fått alldeles för starkt fotfäste.

Glada i hågen drog vi ut i Sveriges mjukvaruutvecklande företag för att använda Scrum och lära ut varför just Scrum och agile var så spännande. Det var inte helt lätt! Från de små företagen fick vi höra att det lät byråkratiskt och att vi kanske borde åka med våra idéer till något stort företag som Ericsson. På de stora företagen fnös man och tyckte att våra metoder lät som anarki. Det var inte helt lätt att förstå och lära ut vad Scrum egentligen var.

Vår förståelse för agila metoder har utvecklats och växt över åren och det har även branschens insikter. När vi började kändes agila metoder som en underdog och nu är det tvärtom. Alla jobbar agilt, säger man i varje fall. Många gör egentligen bara de enklaste rörelserna än så länge. Vi upptäcker hela tiden nya bättre sätt att göra saker och ting på – och det är ju det som är grejen med det agila. Det är en omställning från tron på att enkla kokböcker med best practices skulle lösa branschens problem, till insikten att det vi måste bli bra på är att snabbt utveckla rätt sätt att jobba i en viss situation.

En vanlig fråga handlar om vad som kommer efter Scrum, Kanban, lean, agile. Jag misstänker att nya buzzwords alltid kommer att dyka upp. Men jag tror faktiskt också (jag kanske är naiv, men jag tror det verkligen) att vi har börjat nå ett nytt jämviktsläge i branschen. Vi har börjat nå ett läge där fler och fler inser att det som behövs är förmågan att snabbt lära sig vilket sätt att jobba som är rätt för oss. Kokböckernas och metodportalernas tid är förbi, och kommer förhoppningsvis aldrig tillbaks.

Världen är för komplex för enkla svar. Framtiden tillhör de som lär sig snabbast. De nya sorters arbetsmetoder som har etablerats de senaste tio åren, och som vi på Citerus jobbat så hårt för, har alla det gemensamt att de går ut på att söka djupare förståelse och snabbt omsätta den i handling.

Många som börjar i branschen nu blir snabbt vana med en situation som är rätt svår att förstå för oss som varit med några år längre. De har aldrig jobbat på något annat sätt än i korta etapper med frekventa leveranser och i täta tvärfunktionella samarbeten. Det är en enorm förändring branschen gått igenom på denna korta tid och även om det inte alltid är perfekt så har vi åstadkommit en rejäl omsvängning. Nu gäller det att fortsätta se hur vi kan sprida de agila idéerna utåt och uppåt i våra mjukvaruutvecklande organisationer. De stora vinsterna både ekonomiskt och arbetsmiljömässigt, de finns fortfarande kvar att hämta hem!