Vilka personer är det som räcker upp handen på ett seminarium och ber föreläsaren sakta dra sitt resonemang en gång till? Och hur smart är utvecklaren som säger “sakta i backarna, nu hänger jag inte med för fem öre” när någon i teamet förklarar att nuvarande lösning inte fungerar i en molnmiljö. Tobias Modig har tagit sig en funderare över modet att våga fråga.
För några år sedan satt jag på en utvecklarkonferens i San Francisco och fick en av mina större ögonöppnare på senare år. Jag minns egentligen inte så mycket av själva talet men jag tror det handlade om något testramverk. Det jag däremot minns är killarna som satt på raden framför – några av medlemmarna i den numera nedlagda podden ”The Java Posse”. Kort och gott välkända utvecklarnamn, frekventa konferenstalare och sannolikt betydligt vassare utvecklare än undertecknad.
En bit in i talet räcker en av dem plötsligt upp handen och ber talaren att ta det en gång till eftersom han inte riktigt hänger med. Min första tanke var lite stolt och samtidigt lite nedlåtande, ”vadå, till och med jag hajade det där och jag har då rakt ingen egen poddsändning med tusentals lyssnare”.
Ändå var det något som gnagde, det händer ju trots allt att inte jag heller greppar allt, vare sig på jobbet eller om jag sitter och lyssnar på en konferens. Men erkänner jag det? Vågar jag fråga? Eller väljer jag att sitta tyst och låtsas att jag hänger med? Kan det vara för att han vågar fråga som han är en internationell utvecklarstjärna?
Dessa prestigelösa personer finns överallt
Efter denna händelse har jag valt att studera min omgivning lite mer noggrant och upptäckt att dessa prestigelösa individer finns överallt. Det är personer som rakryggat erkänner att det där var svårt, komplicerat och något som måste förklaras ytterligare en gång för att dom ska greppa problemet.
Jag har hört lead developern på jobbet säga att hon inte vet hur vi ska gå vidare och att hon därför behöver hjälp. Jag har sett den nya killen på uppdraget ställa alla ”korkade” frågor han kan komma på under en veckas tid för att därefter prestera som om han jobbat i teamet i tio år. Jag har sett en Java Champion stå uppe på scenen och erkänna att han inte förstår vad lambdas är och därför bett publiken om hjälp att förklara problemet.
Upplever jag dessa frågvisa människor som korkade eller kompetenta?
Tveklöst det sistnämnda. Trots att de frekvent erkänner att de inte kan eller förstår, så är de ofta framgångsrika inom sin bransch. Eller är det kanske tack vare det som de är framgångsrika?
Varför har då vissa, inklusive jag själv med jämna mellanrum, så svårt att våga fråga när vi inte förstår. Kan det vara fåfängan? Vill vi att andra ska uppfatta oss som smarta individer som förstår allt från början? Tycker vi helt enkelt att det är jobbigt att tala inför en större grupp? Kan det vara så att vi inte vill ta upp omgivningens tid? Om alla andra förstår så ska ju inte de behöva lida av att jag inte hänger med.
För egen del är det nog en kombination av ovanstående. Samtidigt är min upplevelse att det sistnämnda är helt fel. Det är väldigt sällsynt att någon irriterar sig på en person som erkänner att den inte förstår. Jag har snarare noterat att de här människorna, de som vågar fråga, ofta har en väldigt positiv inverkan på sin omgivning. Detta eftersom det, i de allra flesta fall, inte bara är de själva som har problem att förstå. Många i deras omgivning sitter och kliar sig i huvudet i smyg. Denna omgivning av tysta, mänskliga frågetecken blir därmed glada fripassagerare vid varje ”dum” fråga. Varje fråga lyfter den kollektiva förståelsen i gruppen.
Våga fråga
Därför vill jag uppmana dig som läser detta att våga fråga. Ingen fråga är för dum för att ställas. Du kommer inte upplevas som korkad för att du frågar. Du kommer snarare uppfattas som ödmjuk och intresserad. Din omgivning kommer att älska dig och din egen förståelse och kompetens kommer att skjuta i höjden.
Det låter ju nästan för bra för att vara sant. Kan det vara så enkelt att ”våga fråga” är den berömda silverkulan?
